joaquim

Jag kom just på en sak som jag inte har skrivit om tidigare. Nämligen min värnplikt. Kanske inte så intressant för somliga men desto mer intressant för andra. Ni som inte vill läsa detta kan antingen låta bli eller skita på sig. Helst både och! I vilket fall som helst tänkte jag nu skriva en kort sammanfattning av min tid som soldat i Svea Rikes tjänst. Den följer nedan!

Regemente: P4 (P = Pansar)
Tjänstgöringsperiod: 27 Juni 2005 - 13 April 2006
Grundutbildning: GBS (Gruppbefälsskolan)
Befattning: Granatkastargruppbefäl (GRK-GB)
Plats: Kvarn (typ i skogen utanför Motala/Linköping)

Det är väldigt svårt att veta vart jag ska börja nånstans, men jag tror nog att jag börjar från början. Ett år efter mönstringen i Göteborg var det alltså dags att rycka in. Jag kommer ihåg att min morsa skjutsade mig upp till Östergötland första dagen och det var meningen att vi skulle vara på kasernområdet 12.30. Vi kom iaf dit och jag gick in i en stor byggnad (som senare visade sig vara verkstaden) och fyllde i några papper samt visade leg och sånt. Därefter gick jag upp till själva kasernerna (baracker med ett annat ord) för att leta upp mitt logement som jag blivit tilldelad. Det tog inte lång tid att hitta det och väl där inne träffade jag mina blivande kamrater som jag skulle göra GSU:n (grundutbildningen) med. Efter ett tag kom även befälen dit och mitt första intryck av dom va väl att dom va som vilken annan människa som helst. Fy fan vad fel jag hade!

Efter en stund av prat fick vi gå i trupp ner till förrådet och hämta ut våra uniformer som vi skulle ha under hela värnplikten (det kan sägas att dom va begagnade redan när vi fick dom). Vi fick även sängkläder och allt annat tjafs som man behöver i logementet. Det hela utmynnade i en stooor säck me saker som vi konkade upp med till kasernen igen. Vi ägnade sedan resten av dagen och kvällen til att lära oss hur man bäddar "på riktigt" och varför man ska ha mössa på sig ute men inte inne (förstår fortfarande inte varför). När klockan slog 01.00 va man lagom seg och jag däckade i säng. Nästa morgon; ingen sovmorgon här inte! 06.00 kommer ett brölande befäl in på rummet och rycker bort täcket för mig. Upp och käka frukost och uppställning 07.30. De kommande två dagarna ägnades åt exercis dvs att vi lärde oss hur man marscherar i takt och gör olika halt och vändningar och dylikt. Detta va inte kul och det jag märkte dom första dagarna var att jag aldrig hade stått upp så mycket i hela mitt liv. Fötterna skrek efter vila....men fick fan ingen!

Den fjärde dagen fick vi våra AK5:or (Automatkarbin 5). Dom tre efterföljande veckorna ägnades åt att lära oss olika skjutställningar (typ liggande, på knä, stående osv) samt att vi va tvungna att lära oss vissa sjukvårds-saker, första förband, tryckförband och sånt. Detta kan jag lugnt säga är dom tre jobbigaste veckorna i mitt liv, både fyskiskt och psykiskt. Varför? Omställningen va enorm! Du får ju fan aldrig sitta ner! Dessutom hade jag det tvivelaktiga nöjet att vara sjuk de tre första veckorna av lumpen också, vilket integjorde saken bättre precis.
Den femte veckan fick vi skjuta (blankt iofs) med våra AK5:or för första gången. Det va coolt i början men skulle bli långtråkigt längre fram, minst sagt!
Jag kan beskriva en av alla ruggigt heta inlands-heta sommardagar. Vi skulle marschera ut till ett vägskäl en mil bort. Detta va typ första gången vi marscherade överhuvudtaget så vi va inte vana att gå långt i formation. 38 grader visade termometern iaf och vi begav oss iväg. Jag kan säga redan nu att jag aldrig har svettats så mycke i hela mitt liv. Svetten rann ner i byxorna och ner i kängorna. Allt va genomblött, av svett! Vi lyckades iaf komma fram till slut och väl där skulle vi ha våran sk "fältvanevecka", vilket är en vecka i skogen, i 20-tält där vi får lära oss hur det är att ligga ute i fält. Jag tror vi slog upp och tog ner tältet minst 50 ggr innan befälen va nöjda. "Under en kvart ska det gå på" brölade befälen. En kvart, my ass! Men runt 20-25 minuter tar det iaf varje gång det ska upp, om du är snabb vill säga.

Fältvaneveckan va annars en chock. Det regnade hela tiden och det kändes som om jag låg på en knippe dildos var jag än la mig på marken. Inga jävla sovsäckar här inte, sa befälen. "Ni är tuffa gruppbefäl! Smärta är bra, då vet du att du lever! Glöm era morsor! Dom kan inte hjälpa er nu!" skrek dom. Ni kanske tycker att det låter kul, men jag lovar, det va INTE kul! I vilket fall som helst gick veckan grymt långsamt men tog slut även den. Det jobbigaste va ändå alla vaktpass. Eldvakt i tältet och vakt i skyttegraven samt patrullernade vakt. Jag däckade i sängen när jag kom till kasern igen på fredagen. Jag somnade på en sekund. Ljuset va tänt och folk skrek. Jag somnade på en sekund. Vaknade upp nästa dag. Kändes som om någon våldtagit mig i ryggen. Min rygg hade vant sig vid den hårda och buckliga marken! Haha! Permssionen kom väldigt lägligt om man säger så. Buss hem och lite vila.

Medan jag är på permission kan jag passa på att berätta lite om min stridsparskamrat under GSU:n, Adam Hammarstrand. Från Kode utanför Göteborg. En rolig prick och vi kom bra överens. Alla störde sig alltid på hans långa hår och sa att han såg ut som en clown (ja, befälen sa det), men jag tycker det va bra för jag hade också rätt så långt hår då. Det funkade iaf bra mellan oss under hela lumpen tycker jag, även om jag fick ett as som stridsparskamrat senare. En rolig händelse under fältvaneveckan va iaf att jag och Adam satt i skyttevärnet från 5-6 på morgonen och hade vakt. Det ösregnade och vi frös arslena av oss. Då, helt plötsligt, ser vi Löjtnant Grip komma ut från sin Ensamma Vargen (ett litet enmanstält typ) och ställa sig, i bara kallingarna och börja göra morgongymnastik i regnet. Fy fan säger jag. Bad ass motherfucker! :D
Annars va det jobbigt i början också att alla bara kallade en för efternamnet. Det vande man sig dock vid snart och efter det va det jobbigt om ingen kallade en för Olsson. Jag tror knappt jag reagerade om någon sa Joakim/Jocke till mig.

De följande veckorna spenderades med att träna på skytte samt att göra den teoretiska biten. En hel del prov hade vi men inget som va särskilt svårt egentligen. Skyttet gick dock bra och Löjtnant Grip frågade tex mig om jag hade varit krypskytt i mitt förra liv. Det tror jag dock inte att jag va :P
Sedan kom den dagen, i September nån gång, då GBS skulle splittras och de som skulle bli skyttegruppschefer skulle vara i en grupp och de som skulle bli något som hade med granatkastare skulle va i en annan. Nu följde en rätt så slapp period utan några fältveckor. Eller jo, vi hade en fältvecka, men den va inte jobbig då det fortfarande va varmt ute. Vi fick lära oss i princip allt som man kunde veta om granatkastaren och dess delar. Jag tänker inte gå in närmare på detaljer eftersom ni då bara kommer bli förvirrade. De här 2 månaderna, innan vi skulle få våra soldater, va dom slappaste i hela lumpen. Vi gjorde typ inget ansträngande alls.

Sedan började helvetet igen. Jag va nu fullärd som granatkastargruppbefäl och tillsammans med min nya stridsparskamrat och tillika ställföresträdare Edvin Nilsson från Norrköping, skulle vi få våra pjässoldater. Min grupp bestod iaf av mig, Nilsson, Bäckmark, Sörli, Bacon + mina två chaufförer. Det var meningen att vi skulle åka runt i en pansarterrängbil och den va inte lite trång kan jag säga direkt. Man vande sig dock. Ingen för de med klaustrofobi kanske. Plutonen bestod iaf av tre st granatkastargrupper, en rekogniseringsgrupp, en beräkningsplats och en ammo-grupp. Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag ledde dom. Vi skulle marschera två mil tillbaka till kasern efter att ha varit ute på uppdrag med granatkastarna. MIN kondition och ork är det inget fel på men det fanns vissa andra som inte pallade (inga namn nämnda). Jag fick äran att gå först i hela plutonen (Pluton =  ca 40 man) och att gå först betyder att man även får bestämma tempo. Först gick jag för långsamt och sedan gick jag för snabbt. Iaf om man frågar dom andra. Jag saktade då ner och då gick det för långsamt igen. Som följd på det ökade jag takten grymt mycke så att vi nästan sprang fram. Då höll dom käften. Tur för dom att det inte var så långt kvar när detta hände, jag hade orkat en bit till.

Efter detta gick det bara utför. Ju bättre jag lärde känna mina soldater, desto jobbigare blev det att leda dom och ge dom order. Det var ingen särskilt seriös stämning om man säger så. Nästa stora anhalt i lumpen va iaf den sk Baskermarschen i November. Det är en sak du gör för att få din svarta pansarbasker (i mitt fall, i andra fall, typ Lv6, får dom baskern utan att behöva lyfta ett finger). Det jävliga medden här marschen, som för övrigt är något av det jobbigaste och mest krävande jag gjort i hela mitt liv, va iaf att befälen lurade oss. Det var nämligen så att vi blev tillsagda att vi skulle vara ute å gå i en och en halv dag med star på torsdag morgon och "målgång" på fedag lunch. Fy fan va lurade vi blev! 03.00 på natten mellan måndag och tisdag väcktes vi av att någon brölade i rummet. "Uppstigning! Baskermarsch! Färdiga och uppställda på gårdsplan om fem minuter!", skreks det. Fy fan va seg jag va! På med packningen (ca 50 kg) på ryggen, på med hjälm (4 kg typ), uniform, splitterskydd (6 kg) och stridsvästen (typ 15-20 kg), ner och hämta AK5:orna och uppställning på gårdsplan. Det var nollgradigt. Det ösregnade. Vi va tvungna att ta av oss alla kläder och ta ur all packning för visitation. Fy i helvete vad blött och kallt det va! Sedan va det på med allt igen och på med regnkäder. Därefter bar det av. Vi marscherade, piskade i sidan och nyllet av regnet, i typ 1,5 mil innan vi stannade.

Första stationen va simpel, men ack så jobbig. Den gick ut på att göra en provisorisk bår av våra jackor för att sedan bära en av våra kamrater över en kulle och ner på andra sidan på tid. Damn va tungt det va! Leran va ju för fan upp till hakan! Efter den här stationen gick vi vidare och gick väl i en evighet kändes det som. Vi gjorde massa andra stationer på vägen och stannade knappt något alls kändes det som. På nätterna fick vi vila i några timmar men det gick ändå inte att sova eftersom det va så kallt + att man hade ständiga vaktpass. Fienden skulle undvikas till varje pris och helikoptrar och stridsfordon åkte runt med strålkastare. Jag kommer ihåg en speciell incident när vår spanare sa att det kom en lastbil på vägen. Alla slängde sig ner i diket och in under granarna som kantade vägen. Lastbilen stannade till precis vid oss och man hörde någon komma ut. Sedan hörde man något som skvalade och det luktade piss. Då kan ni gissa vad som hände :D

Så här höll det alltså på i flerac dagar och ingen mat fick vi heller. På fredagen va man ju lagom mysig och trevlig, men alla hade det lika jävligt. Det va djupa skavsår i mina axlar efter ryggsäcken. Många klagade på sina fötter men mina mådde faktiskt bra. Annars hade jag grymt ont överallt och hungern behöver jag inte ens nämna. Alla hade sitt eget helvete som de kämpade mot, även jag. Jag tänkte att, om jag kommer bara en kilometer till så är jag närmre målet. Det funkade. Sista övningen på marschen gick ut på att vi skulle bygga en A-bro. En provisorisk bro över en å, som vi sedan skulle ta oss över. Det va kallt som fan och vattnet i våra flaskor hade frusit till is men på något sätt lyckades vi klara det. Den sista biten mot målet (kasern) va inte trevlig. Jag haltade som en zombie typ. Att det va en 200 meter lång uppförsbacke i slutet gjorde ju inte saken bättre precis. Väl framme i målet trodde vi att vi äntligen kunde pusta ut. Fel! Stridshinderbana! Åhhhhhh är det enda jag kan säga om den! Men jag klarade den, även om det stod befäl och piskade en med grenar vid sidan om.

Sedan vi gick ut på tisdagen hade vi gått ca 13,5 mil, utan mat, utan någon som helst tid att sova och me massa uppgifter som skulle utföras hela tiden. Jag kunde ju dessutom inte visa att jag inte orkade eftersom jag va gruppchef och skulle vara en bra förebild för soldaterna. På kvällen blev det någon sorts fest och sedan käk. Fy fan va gott det va! Baskern fick vi efter att ha stått på en ceremoni i 45 minuer på gårdsplan (under vilken många svimmade eller spydde).

Nu kunde det väl inte bli värre va? Jorå, det kunde det! Nu började nämligen perioden av kyla och fältveckor som sträckte sig över mer än en vecka. Det började i Skillingaryd i slutet av November. Två veckor skulle vi ligga i fält och skjuta med GRK. Blä säger jag bara. En natt, vid 01.00 när vi precis hade kommit tillbaka från en lång dag och rest tältet samt lagt oss för att sova, va vi tvungna attriva det igen och åka ut på skjutning. Den höll på till 04.30. Det regnade och va -5 grader. Kul! Sedan reste vi tältet igen och la oss. En halvtimme senare gick vi upp och rev tältet igen. Ut på skjutning! Så här höll det på. Nu hade även snön kommit så det va kallt som faen. Kommer ihåg en dag, som jag nog får säga är den kallaste dagen i mitt liv, när vi stod i 11 timmar ute i snön och väntade på eld-order. Den kom aldrig. Klockan va 12 på dagen när jag kollade på termometern. -27 grader. Mysigt! Mina fingrar dog. Har fortfarande nedsatt känsel i vissa av mina fingertoppar. Det var inte kul iaf. Eller jo, en sak va kul. Vi fick skjuta med riktiga spränggranater en dag. 15000 st kostar dom för övrigt. Vi sköt 15 st mot en träddunge bestående av rätt så många stora, kraftiga tallar runt 900 meter bort. Shit va coolt! Vi satte granaterna så att dom detonerade i luften, över träden. Pang pang pang! Vänta...kabooom kabooooom kabooom! En varm tryckvåg i ansiktet och träden..ja dom va borta från jorden yta. "Snapp" så strimlades dom sönder eller flög iväg flera hundra meter åt något håll eller upp i luften. Det värmde lite i kylan iaf!

Efter den här fältveckan följde några veckor på kasernmrådet. Dessa bestod mest av vård av vapen och dyl. Om jag ska vara ärlig så va typ halva lumpen vårdande av olika slag. Det ser man inte på TV! :P
Sedan kom julen och vi fick lov. Det var ett gött lov. 10 Januari va vi tillbaka igen och skulle ut på fältvecka direkt. Våren va en enda stor fältvecka för oss. Vi va i Ravlunda i Februari, där vi sköt en jävla massa (och frös). Vi va på vårt egna område i Kvarn och sköt. Vi va i Skövde i två veckor och hade rollspel. Jag spelade bland annat bandit och civilist samt tortyroffer. Det var faktiskt skoj, speciellt tortyroffret (kan berätta mer om det, men då måste ni fråga först ;D) 

Den minst jobbiga av våra fältveckor va väl ändå den i Norrköping. Vi bodde inne i ett hus och vi hade strid i bebyggelse på schemat hela tiden nästan. Här kommer annars en av de roligaste händelserna under hela lumpen. Vår pluton + tre jägare blev tillsagda att försvara Norra Hamnen i Norrköping. Vi va alltså 43 man + vår plutonschef Löjtnant Björk. Mot oss hade vi tre stycken pansarvagnsbattaljoner (typ 30 Leopard-stridsvagnar, se bild nedan) och tre stycken mekaniserade skyttekompanier (typ 30 stridsfordon 90 + 500 man). Vi va en mekaniserad infanteridivision och vi hade därför våra pansarterrängbilar till hjälp. Jägarna hade även minerat infarterna til hamnen. Vårt mål var att skapa så stor oreda och förstörelse som möjligt innan vi "dog". Vi hade nämligen, både vi och alla fordon, laservästar/system på oss och våra vapen som gjorde att man pep om man blev träffad samt att motståndaren pep (eller i fordonens fall blinkade) när dom blev träffade. Vi intog positioner och väntade. Jag hade även blivit tilldelad ett pansarskott som jag sprang runt med på ryggen. Det va kallt, men adrenalinet som jag snart skulle få, skulle värma mig.

Det hela började iaf med att jägarnas minor slog ut två pansarfordon och en Leopard. Det varkade som om dom ynkryggarna skickade in sitt pansar först. Själv satt jag och några andra i min grupp bakom en stor snödriva när vi fick se något komma fram bakom husknuten. "Leopard", skriker en av mina soldater. Jag drar upp mitt pansarskott snabbt som fan och skjuter Leoparden rakt i sidan från typ 20 meter. Ingen jävla effekt alls! Det va typ som ett myggbett på det stora åbäket! Det som va lite jobbigt va ju att han märkte vart skottet kom ifrån och han blevrätt så sur. Helt plötsligt stannar Leoparden till och börjar vride på sitt kanontorn åt mitt håll. "Kuken!", tänkte jag och sprang som fan! Jag hörde en kulspruta smattra bakom mig men jag hann slänga mig in bakom ett hörn innan jag blev träffad. Jag gjorde sedan en cirkelrörelse runt pansarvagnen och stötte då på infanteriet som kom bakom. Upp med AK5:an och skjut. Min plutonschef dog direkt och alla andra dog som flugor. Innan jag själv blev träffad hann jag med att skjuta ner typ 20 soldater bakifrån samt skjuta sönder ett Stridsfordon 90 framifrån med P-skottet. Fullträff! Sedan, när jag försökte springa därifrån eftersom jag va jagad av typ 10 pansarvagnar, blev jag träffad av en kulspruta i ryggen samt att alla pansarvagnar sköt på mig samtidigt. Hade det varit på riktigt hade jag bara varit en pöl på marken :P

Efteråt fick jag beröm för att jag skjutit ut ett Stridsfordon + att hela plutonen fick beröm för att vi lyckades hålla tillbaka dom i över en timme. Över 100 man och typ 5 Stridsfordon och pansarvagnar förlorade fienden. Vad vi förlorade? Hehe, låt mig säga så här, vi dog ;)
En riktig Pyrrhus-seger för fienden kan man säga!


                                                En Leopard-stridsvagn

                                                
                                                                       Ett Pansarskott



Så här höll det på hela våren. Fältvecka här och fältvecka där. Vi gjorde inte så mycket mer än att sitta och vänta på eld-order. Antingen fick vi dom snabbt eller långsamt eller inte alls. Det var rövigt kallt i vilket fall som helst. -20 varje morgon i stort sett. Men tiden gick och vi närmade oss slutövningen som skulle äga rum i Stockholm. Den lät ganska spännande förutom att det var tre fältveckor i streck. Jag skulle ha fel där med gott folk! Nu kanske ni tror att jag kommer skriva 1000 rader om slutövningen för att den var längst, men icke! Det var det tråkigaste, mest vedervärdiga jag varit med om! Under dessa tre veckor i Stockholm, som för övrigt är en pissig jävla skitstad, gjorde vi absolut ingenting som är värt att nämna. Vi väntade och väntade och väntade och...ja ni fattar. Ordet tristess fick en ny innerbörd. Kan ju nämna att vi sov inne i Pansarterrängbilen en natt. Fy fan för det! Kändes som om någon hade vikt mig tredubbel när jag vaknade på morgonen. Kallt va det också! Annars gick tiden långsamt och det var skönt som fan när det va över.

Nu väntade två veckor av vård. Vård av precis allt och alla. Det var slappt men trist. Jävlar vad allt ska vara perfekt. Jävla Fänrik Klug! Om du ser det här din fule jävel, kan du ta och köra upp din AK5:a i röva! Skit ner dig! (fråga om ni undrar :P)
Veckorna gick ändå gansak snabbt och på avslutningsdagen va man lagom glad. 10 månadet av tortyr va slut! Nu blev det fest i Linköping och sedan hem till friheten! Bästa dagen i mitt liv! :D

Det tre bästa sakerna i lumpen:

1: att den tog slut!
2: att den hade ett slut!
3: Slaget om Norra Hamnen i Norrköping samt massa skjutningar med diverse vapen :)

De tre (av en miljon) sämsta sakerna i lumpen:

1: 10 månader av mitt liv borta..
2: "kompisarna" (gäler ej Hammarstrand)
3: Kyla, fältveckor och vård!

Som en liten sammanfattning av det hela kan jag säga att det var 10 bortslösade månader av mitt liv. Jag hade kunnat sitta på toan i 10 månader istället, det hade varit mer givande. Jag avråder alla som tänker göra lumpen starkt från att göra den! Alla jävla practical jokes hela tiden va jobbiga (även om jag inte va oskyldig själv). Kniva sönder kuddar och madrasser, tejpa fast personer i toaletten samtslänga mjöl + vatten i nyllet när man ligger och sover är INTE kul! Jävla as! Nilsson kan suga min bakf*tta! Jobbigt både fysiskt och psykiskt va det och det är definitivt inte för veka personer. Alla brölande befäl kan gå å dö! Jävla diktatur! Jag kan också nämna att jag först va menig, sedan blev befordrad till Korpral och nu, när jag muckat, är Furir. Som en avslutning kan jag nämna att jag för någon månad sen fick en Krigsplaceringsorder som säger att jag ska infinna mig i Skövde vid händelse av krig. Det är det sista jag hör från dom hoppas jag....om inte dansken anfaller förstås! Nä nu får det räcka, jag orkar inte lägga mer tid på militären. Ett stort skämt är vad den svenska försvarsmakten är! 


                                               En vanlig dag i skogen. Jag är längst till höger.



                                                            Ute i fält. Jag är närmast.