joaquim

Så var det då dags för Egyptenresan som jag och Anna hade längtat till sedan vi beställde den i december.
På onsdagen (5/3) gymmade jag först på dagen. Sedan ner på stan å fixa med valutaväxlingen. Den sista packningen gick smidigt då jag bara mosade ner allt i en påse eftersom resväskan fanns i Vbg, där vi skulle spendera natten. Anledningen till att natten skulle spenderas i Varberg va enkel. Planet lyfte från Landvetter kl 07.00 på torsdagen (6/3) och incheckningen stängde vid 6. Dessutom skulle min morsa skjutsa oss till flygplatsen, så det blev perfekt att mellanlanda i Vbg.
Kvällen i Vbg tillbringades annars med att titta på Real Madrid-Roma i CL för att därefter slingra till sängs.
03.45 var det uppstigning igen. Jag hatar att gå upp tidigt och för mig är 11.00 tidigt, så ni fattar hur jag mådde. I alla fall så kom jag upp och slängde i mig en marra och ett glas juice (eller va det mjölk? Äh! Vem fan bryr sig, det va så jävla tidigt ju!!!!) Därefter åkte vi mot Gbg och Landvetter. Det va väl rätt så mycke folk där när vi kom fram, men inte jääääättemycke precis. Jag och Anna tog farväl (låter dramatiskt) av modern och gick sedan mot incheckningen. Vi satt i ett café ett tag och gick sedan å checkade in. Därefter slingrade vi ombord på planet som va fullt med sol-kåta turister (jag va en av dom). Planet lyfte, för en gångs skull, i tid. Vi va på väg!

Frukost serverades på planet. Jag har aldrig gillat flygplansmat och detta var inget undantag. Ni kan för övrigt se hur frukosten såg ut om ni besöker min facebook. Typ halstrad pojksnopp med blygläppsmos. Nä, nu va jag äcklig....eller inte! :P
I vilket fall som helst gick resan ganska snabbt (5 timmar drygt). Jag spenderade tiden åt att prata med en göbbe vid namn Sture. Jag pratade bland annat skit om lumpen, vilket va extra kul när jag fick veta att han va före detta överste. Men han tog det bra, den gamle stridspitten :)

Sedan var vi äntligen framme (13.20 likal tid)! Jag älskar "värme-chocken" man alltid får när man kommer ut ur flygplanet. Den här gången va inget undantag. Det va typ 30 grader och här kom jag i jeans och pälsjacka! Den åkte dock snabbt av. Inte jeansen alltså, era snuskon ;)
På flygplatsen va det polsk riksdag. Allt va kaos och det va ett under att vi hittade luckan där vi skulle få våra inresevisum. Efter att ha erhållit visumen så gick vi igenom typ 50 paskontroller och sedan till bagageuthämtningen.
Eftersom Hurghadas flygplats är en militär flygplats, får inte några reseledare vistas där inne. Därför fick vi försöka hitta ut själva. Redan här märkte man att Egyptierna va ute efter en. Bagagepojkar och andra sladdertackor försökte smussla till sig en slant och "nykläckt" i landet som man va, gick man ju på det. Det va dock inte tal om stora summor utan bara lite drickspengar (ni kommer märka att jag lär mig hantera detta senare).
När vi hittat våra väskor gick vi ut ur terminalen, som va ett gigantiskt partytält, och letade efter Fritidsresors buss som skulle ta oss till Hotell Sea Garden i centrala Hurghada. Efter många om och men (bussjäveln va ju fan inte markerad med någon skylt eller något) hittade vi den till slut och vi satt oss ner.
Efter ett tag kom en norsk guide in och sa att vi nu skulle åka. Han berättade även lite saker om drickssystemet i Egypten, som är väldigt utbrett pga att lönerna är så låga. Dock hade Fritidsresor ett avtal med vårt Hotell som sa att vi endast skulle ge dricks i slutet av vår vistelse och att vi då skulle lägga typ en hundralapp var i en låda. Det lät bra i mina öron, men det skulle inte hjälpa så värst mycke ändå skulle jag snart få erfara.

Vi åkte i kanske 20 minuter innan vi nådde hotellet. Direkt när vi hoppat av bussen kom 3-4 Egyptier och hälsade oss välkomna och tog våra väskor. Vi fick dörrkort och sånt i receptionen och sedan slingrade vi upp. När vi kom in på rummet (kolla facebook för bilder) och baggagepojken ställt ner väskorna, trodde vi att vi äntligen skulle få va ifred. Men baggagepojken sladdrade med fingrarna i ett försök att lura oss att ge honom dricks. Vi föll dock inte för det utan han fick surmulen gå ut ur rummet.
Vi vilade ett tag efter den långa resan och bestämde oss sedan för att gå en sväng ner till stranden, som va en, av hotellet, privatägd strand. Man behövde ett sk "beach-card" för att kunna gå dit, vilket man kunde få i receptionen. Man behövde även en speciell handduk som man kunde få av en kille genom att visa upp sitt "towel-card". Vi skaffade oss dessa saker och gick sedan ner till stranden. Det blev inget bad denna dagen men vi blev anfallna av ett antal föräljare (hur dom fick vistas på en privat strand fattar jag inte). En av dom ville iaf tatuera oss, "here and now", som aset sa. Det blev inget med det och det enda han fick göra va att rita en bild på våra händer (för beskådning: facebook).

Efter att ha slaggat en stund på stranden, gick vi åter igen upp till hotellet för att förbereda oss på utgång för att få i oss något ätbart. Vi duschade och gick sedan ut. Det första jag märkte va alla bilar som tutade, speciellt taxibilarna. Med tuta menar jag då inte att dom bara tutade ibland för att avvärja fara, utan hela jävla tiden. Det verkar vara någon sorts tävling i Egypten, den som kan tuta mest och högst. Jävla as! Du behöver inte vinka på en taxi om du vill ha en, dom kör fram till dig och frågar. Det andra som jag direkt märkte va alla cp-försäljare som satt utanför(!) sina butiker och som anföll en direkt när man gick förbi. "Hello! Whöre ju frum?" "Hej! Goddag! Vem ä du? (asen trodde att "vem är du?" betydde "hur mår du?") "ju buy sometin fum mi?" var saker man konstant och upprepat fick höra.

"Färska" som vi va, blev vi snappade av en försäljare vid namn Marko (eller Mustafa som han egentligen heter, men han gillar inte det namnet sa han). Han jobbade i en parfym/sovenir/allmänt skitbutik. Vi bleb iaf bjudna på Egyptiskt hibiskusté (rött, därav min röda tunga på vissa kort). Det märkte man också framöver, att så fort man va törstig va det bara att gå in i en butik och be om att få lite te eller en cola typ. Dom sa aldrig nej, utan allt som oftast va det dom som bjöd in en.
Iaf så fick Anna testa en sorts ansiktsmask ("The masque of Cleopatra", som den hette). Marko smetade på den och Anna blev såld på den och köpte den för typ 500 pund. Jag va skeptisk och är det fortfarande, men Anna gillar den så jag får väl ge mig. Jag kommer dock aldrig att lita på en Egyptier.
Efter vi hade druckit téet och masken va borttagen igen, ledde Marko oss genom dom föräljarstinna gatorna till en liten restaurang där vi käkade maud. Det som va anmärkningsvärt va att när vi blev guidade av Marko, va det ingen Egyptier som vågade gå på oss. Detta skulle vi dra nytta av senare också.
När vi käkat slingrade vi till hotellet igen, efter att först ha snackat lite mer med Marko. Vi organiserade sedan våra pengar och gick efter det och la oss. Första dagen i Egypten va därmed till ända. En jobbig dag, men nu va vi iaf på plats och redo för nya utmaningar nästa dag!

Fortsättning följer..